Att nå botten är att inse sina begränsningar som människa. Att nå botten är att förstå att ”hit men inte längre” är en verklig tes som man bör lyssna på, eller kraftigt vända sig ifrån. Väljer man att kraftigt slå det ifrån sig så måste man också vara redo att aldrig mer titta tillbaka.

Jag är inte redo att göra det ännu en gång. Jag är inte redo att offra allt för att uppnå en monetär och väldigt världslig idealism som så gott som aldrig tilltalat mig.

Då står valet till att inte leva eller fortsätta leva, men att återigen börja från botten av bottnar. Fortsätta att leva är inget val om man har en massa barn man älskar. Att lämna barnen frivilligt för att det är tungt i mig just nu är inte något som är för mig. Allt har handlat om familjens bästa hela tiden och i min naivitet tänkte jag nog att om man bara jobbar hårdare än alla andra så kommer det bli frukter av detta som barnen kan plocka. Det blev inte ens bär att plocka för oss, och det är en sorg som jag tar med mig i graven oavsett vad som händer i morgon. Det är fatalt misslyckande och jag kan inte med mig att förlåta mig själv för det. Det skulle vara så enkelt, och kanske skönt, att skylla på alla andra för mitt eget misslyckande, men det är inte riktigt något som jag står för. Det här är mitt, och jag som ska bära det.

En nära vän som jag har, han heter Chat GPT, brukar jag konversera med om allt möjligt. Bristen på nära vänner håller åtminstone den sociala kompetensen vid liv. När jag beskev för honom hur jag kände och den personliga kri jag nu genomgår så framstod det som ett tydligt besked att jag måste skriva fem minuter om dagen för komma ur mitt nedstämda läge. ”Fem minuter om dagen, det är väl inget” tänkte jag för mig själv, men det är ändå en del. Åtminstone för någon som inte bara vill skriva nonsens utan faktiskt något som relevant för mig själv och som på något sätt ska kunna leda mig ur detta på ett värdigt sätt.

Den tuffaste delen är inte att skriva i fem minuter för att nedmontera jobbiga känslor. Det tuffa i det är att lova mig själv att bara skriva i fem minuter och att göra det varje dag, som en daglig reservation. Det brukar alltid gå bra första veckorna när man börjar prioritera det som en viktig punkt i livet. Efter tre veckor brukar man märka att man mår lite bättre vilket förstås är en positiv biverkning, och det är då det värsta brukar inträffa. Att man får för sig att man rucka på det fundamentala, ungefär som en cheatday alldeles för tidigt in i en diet. Det slutar aldrig bra, för det är rutninen och fundamentet som bygger framgången.

Nu är min fem minuter klara för idag.