Det finns en stilla kraft i Jesu blick.

En blick som ser det dolda, det sårade, det trasiga –

och inte viker undan.

I Markus 2 förs en förlamad man till Jesus.

Inte på egna ben, men buren av andras tro.

När Jesus ser honom, säger Han inte först:

“Bli frisk.”

Han säger:

“Mitt barn, dina synder är förlåtna.” (Mark 2:5)

För Jesus helar inte bara kroppen –

Han börjar djupare.

Vid själens rot, där sprickorna gömmer sig.

Och i Psalm 147:3 står det:

“Han helar dem som har förkrossade hjärtan,

och förbinder deras sår.”

Inte med hast, inte med hårdhet –

men med händer som bär märken av kärlek.

Händer som vet vad lidande är.

Han helar Petrus, som förnekade.

Maria, som grät vid hans grav.

Mannen i gravarna, som ingen kunde binda –

men som Jesus klädde i frid.

Och kanske bär du också något trasigt.

Ett hjärta som blöder i tystnad.

Ett minne som inte läker.

En skuld som du inte kan kasta av dig.

Då viskar Han i Johannesevangeliet 14:27:

“Frid lämnar jag kvar åt er.

Min frid ger jag er.

Jag ger inte det som världen ger.

Låt inte era hjärtan oroas.”

Jesus helar inte bara det synliga.

Han helar det vi knappt vågar tala om.

Och där världen sätter punkt,

sätter Han ett kommatecken –

en fortsättning.

Ett hopp.

Så låt oss idag, med blicken sänkt och hjärtat öppet,

komma nära Honom som aldrig går förbi smärtan.

Som stannar. Ser. Rör vid. Helar.

För det är så Han är.

Den som gör trasigt till helt.

Aska till skönhet.

Sorg till sång.